Lotta måndag

I måndags blåste det som fasen på Torö och Lotta var helt spänd och stissig. Var en pärs att gå de 500 meter som det är upp till ridhuset. Det var dessutom glashalt på vägen. Lagom kul att stappla sig fram där när man går med en häst som tror att alla buskar och träd vill äta upp henne. Hur som helst överlevde vi den biten men inne i ridhuset så knakade det i väggarna och vinden ven utanför, och Lotta kändes som hon skulle explodera. Så eftersom vi var ensamma så knäppte jag loss tyglarna och lät henne galoppera runt en stund och smälta intrycken. Men efter bara några varv så sökte hon kontakt med mig igen.

Hon är verkligen en underbar häst, för trots att hon är upprörd och rädd/stressad av alla ljud så väljer hon att komma till mig självmant och söka trygghet.

Efter en stund hörde jag hur traktorn kom körandes och skallrade extra mycket eftersom han höll på att grusa vägen. Perfekt tillfälle för mentalträning! Han körde upp alldeles brevid långsidan av ridhuset, det mullrade och skallrade och de oranga, blinkande lamporna lyste rakt in i ridhuset. Jag gick hela tiden parallellt med traktorn och Lotta gick lös snett bakom mig. Hon tyckte det var skitläskigt, men höll sig kvar endå. Vid ett tillfälle bankade det till ordentligt och då slängde hon sig åt sidan och sprang iväg kanske 5-6 meter, innan hon märkte att jag var kvar, då kom hon travades tillbaka och ställde sig bakom mig. Så himla duktig!

När traktorn hade åkt iväg så gosade vi mycket och jag berömde henne. Jag hoppade upp och provade att rida henne några varv också innan vi gick hem igen. Skritten var mjuk och fin, men traven var bara flängig och uppstressad. Ville inte pressa henne för mycket, eftersom hon redan varit duktig och klarat av något hon tyckte var svårt (och jag själv var rätt trött i huvudet) så jag satte som ett litet mål att får jag bara en travstart i båda varven där hon inte exploderar iväg utan startar lugnt och gärna söker sig lite framåt-neråt med hals och huvud (istället för att göra "giraffen") så nöjer jag mig med det. Och efter lite övertalning fick vi igenom det och kunde traska hem.

På hemvägen var hon lika spänd och stissig som på vägen dit, men jag känner mig endå på nåt sätt trygg med henne för att jag vet att hon vill inte springa ifrån mig, eller springa över mig.

Det är svårt (snarare omöjligt) att få bort hästens naturliga flyktinstinkter men man kan iallafalla komma till en punkt där man vet att även om hästen är rädd så kommer den inte lämna mig i sticket och den kommer lyssna på mig. Jag är flocken och hos flocken finns tryggheten. Deras flockinstikt är också en av deras starkaste drivkrafter.