Ärligt talat, detta blir inte hästrelaterat.

Det var ett tag sen jag gjorde ett inlägg här. Tänkte försöka återuppta bloggandet, men för att göra det känner jag att jag måste bli lite personlig först ..


Tanken med denna blogg är att den till 99 % ska handla om hästar, ridning, träning och allt annat som rör hästvärlden, men just detta inlägg kommer att handla om mig själv och bl.a om varför jag inte bloggat på ett tag. 


Jag har mått väldigt, väldigt dåligt de senaste 2 månaderna. Jag har i perioder problem med depressioner, ångest och trötthet/utmattning. Jag är just nu inne i en av de värsta såna här perioder jag haft på länge. När jag är i en sånhär period blir jag håglös och apatisk, varvat med ångest och nedstämdhet. Jag kommer inte upp ur sängen, jag kan sova dygnet runt och när jag väl är vaken mår jag pyton. Jag får ingenting gjort, tanken på att göra saker gör mig förlamad, stressad och trött. Jag har inte varit på jobbet på flera veckor. Första 2 veckorna hade jag inte ens ett sjukintyg från läkare för att jag orkade inte ta mig till vårdcentralen. Men till slut fick min pojkvän mig att söka hjälp hos en läkare. Där fick jag en sjukskrivning på 3 veckor. När dessa 3 veckor var över mådde jag fortfarande lika dåligt, så jag insåg att för första gången i mitt vuxna liv måste jag faktiskt söka proffessionell hjälp, för jag klarar inte av att kämpa på själv som det är i nuläget. När jag tidigare hamnat i såna här depp-perioder har jag bara legat hemma till jag börjar känna mig bättre, och då återupptagit mitt liv. Rent konkret har detta inneburit att det är bl.a svårt för mig att behålla ett jobb pga hög sjukfrånvaro och svårt att få kontinuitet i hästarnas träning, vilket i sin tur innebär att vi aldrig kommer nå de mål jag sett ut, både kortsiktiga som långsiktiga. Mitt liv hamnar i pauslänge, men världen runt omkring mig kan inte stanna upp och vänta på att jag ska komma ikapp.


Mycket deppig text, jag vet, MEN (och detta är ett gigantiskt MEN) jag har som sagt för första gången i mitt vuxna liv sökt hjälp. Jag har varit hos en psykolog och pratat och jag är även fått en tid hos en läkare på Hjärnhälsan, som specialicerar sig på bl.a psykiska sjukdomar. Min förhoppning just nu är att jag kan få medicin som kan jämna ut mina toppar och dalar, och även någon form av terapi för att ändra mina tankebanor och beteendemönster. För när jag inte är såhär deppig så är jag världens gladaste människa, jag orkar hur mycket som helst, har inte samma extrema sömnbehov, jag studsar upp ur sängen på morgonen, tycker om livet och har drömmar och förhoppningar. Jag är kort och gott pepp på livet då. Lite för pepp tyvärr, jag blir nästan manisk och kör på tills jag kraschar.


Jag börjar se ljuset i tunneln, och känner mig väldigt stolt över att jag faktiskt tagit tag i mina problem och att jag börjar kunna prata om det. Det finns så mycket skam och tabu kring att må psykiskt dåligt, man är en förlorare. Så känner jag iallafall när jag mår dåligt. Jag är en loser. Jag skäms för att prata om det, mycket för att jag inte känner mig som mig själv när jag är deppig. Jag är en glad, social, lättsam och öppen person när jag är "frisk".


På torsdag har jag tid hos Hjärnhälsan, håll tummarna för mig! Jag är skitnervös :S


Så, nu är mitt hjärta lättat, jag hoppas att det ger läsare mer förståelse för personen bakom bloggen, och kanske att det kan hjälpa någon där ute som råkar läsa detta och är i en liknande situation.


Nu fortsätter bloggen i sin hästiga anda!

Jag och vår bulldog Siw tog en promenad ner till havet för ett par veckor sedan, mitt i allt deppande.