Det är tillsammans med dessa två som jag tar mig fram i och utforskar dressyrens mångfacetterade värld. Fläcken till vänster heter Lotta, hon är en irish cob född 2004. Räven till höger heter Imre af Furuberg (E: Lemon 769, UE: Good Future 741), han är ett svenskt halvblod född 2000. Jag själv heter Johanna och är av årgång 1987.
Jag började hästeriet med att vid 11 års ålder motvilligt bli släpad till Pärlvikens ridskola utanför Stockholm av min vän Elisabet. Jag tyckte hästar var stora och opraktiska. Jag ville att djur skulle få plats hemma i vår lägenhet och framförallt få plats i mitt knä så man kunde gosa med dom. Hursomhelst, jag fick rida ridskolans suraste ponny Belinda (även känd som Belsebub. Kär ponny har många namn), blev blixtförälskad i både Belinda, ridning och hästar i allmänhet och har sedan den dagen aldrig slutat med hästeriet. Jag har ridit på flera olika ridskolor i många år, varit medryttare på ett antal hästar (däribland underbara Belinda, som jag träffade på flera år senare då det visade sig att en av mina klasskamrater i gymnasiet hade köpt Belinda för 7,50 kr från ridskolan när hon skulle pensioneras), gått islandshästgymnasium, praktiserat och jobbat i diverse stall m.m. I slutet av gymnasiet var jag så trött på hästvärlden, kände att jag inte hörde hemma någonstans. Jag bestämde mig för att så fort jag tagit studenten så lägger jag ner hästeriet. Tyvärr hade jag en 2 månaders praktikperiod kvar att överleva innan jag skulle sluta gymnasiet. Jag kände att jag var tvungen att hitta nåt nytt. Efter mycket sökande på internet kom jag in på något som kallades akademisk ridkonst och hittade Hanna Engström och Ekeskogs gård på Gotland (www.ekeskogs.com). Det fick duga som praktikplats, tänkte jag utan några större förhoppningar. Tänk så fel man kan ha! Dom 2 månaderna på Ekeskogs förändrade hela mitt liv och det hela slutade med att jag köpte Imre där och totalt bodde jag ca 1 år hos Hanna.
Så sedan 2006 har jag förkovrat mig i den akademiska ridkonsten och fått nya ögon att se på hästvärlden med. Det är med dom ögonen och den kunskapen jag fått som jag nu vill ge mig ut på tävlingsbanorna.
Mer om hur jag kom till den punkt i livet där jag är nu, och mer om min tid på Gotland blir det en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar